1,5 år. Utan dig. Jag har fortfarande inte hittat mig själv i detta. Jag skriver fortfarande brev till dig. Varje dag. Jag har skrivit hundratals brev. Och sedan lägger jag dom i små prydliga högar.
Går den någonsin över, Daniel? Ensamheten? Jag vet inte vem jag är längre. Känner inte den här personen som är jag. Alla är borta. Du. Hon. Dom. Alla ni som gjorde att jag visste var jag började och slutade.
Du togs ifrån mig från en dag till en annan. Hon drog sig undan självmant. Jag såg det inte ens först, och när jag förstod så försvann hon helt. Jag har inte ens orkat slåss för henne. Tänker att jag inte är värd henne ändå.

Jag vet inte om jag någonsin kommer lära mig det här livet utan er.
Jag vet inte ens om jag vill.

Den enda som bär skulden
Är jag

För ensamheten som krälar
Likt maskar under mitt skinn

Som brinner
Längs min hud

Vrider sig
Av
An
Av
An

Den enda som bär skulden är jag

Som flyttade
Lämnade
Försvann

Som inte orkade mer
När livet stod med
Utmaningar

Ni andra var väl bara kvar
Egentligen

Det kräksnöar

Och jag går med hjärtat utanpå kroppen

Radion spelar låt efter låt

Och allt jag tänker på är dig

Hur mår du? Vad gör du? Vad tänker du på? 

Jag skriver brev efter brev

Som blir liggandes

Obesvarade

Vill nå dig men jag vet inte hur

Hur har du tänkt att jag ska klara allt detta

Livet

Utan dig

Har du ens tänkt? Varför svarar du inte?

Jag kan inte det här utan dig

Livet

Det är för svårt

Svara mig. 

du är den enda

Men vi pratar om drömmar

Om det som kunde blivit

Ältar i oändlighet

Jag har slitit ut orden

Om din doft

Men den sitter kvar medan du lämnar

Mitt hjärta längtar dig

Varje dag

Varje minut

Varje sekund

Ibland

Och ibland tänker jag inte på dig

Alls

Jag har försummat dig. Vet inte ens hur en börjar meningar längre. Hej? Nej. Telefonen ringer men jag svarar inte. Sms läggs på hög, på hög, på hög. Men jag läser inte. Jag vet vad du vill säga. Jag vet allt redan. Därför blundar jag vidare och låtsas inte om. Evighets evighet. Jag vet hur din röst låter. Hur långsam den blir. Grötig. Hur den liksom verkar sitta fast i halsen, och kommer ut som små uppstötningar. Jag vet hur du låter. Och jag vet vad du vill säga. Hur gör en ett avslut? Hejdå? Nej, var snäll och gå.

Ikväll fick jag nya minnen att spara på. Hur han såg på min dotter. Hur han sa att hon var den finaste.

Jag upptäckte att jag glömt hur han ser ut när han funderar. Hur hans blick vänder sig inåt. Hur hans hår faller fram när han rör sig.
Men det är samma ögon där. Samma skratt och samma glitter som jag alltid tyckt så mycket om. Det är så märkligt, hur vissa personer etsar sig fast i hjärtat, ligger där och gror trots år emellan, alltid närvarande och frånvarande på samma gång.
Ikväll fick jag vara nära igen. Höra historierna, se skratten, känna tryggheten. Tryggheten i att veta att han är samma. Han kommer alltid vara samma.
Och jag kommer alltid ha honom så nära hjärtat att det brister om något händer honom. Jag kommer alltid anse honom som en av mina närmaste, oavsett.

Min fina, fina vän. Min mumin.

det bottenlösa svalget
jag vet
han är inte som jag
han har inte desperationen
pulserande i sina vener

när han vänder sig om
lever jag kvar i honom
det vet han
det litar han på

men jag
ser bara skugga
blir ett med kylan
och den plats som förut höll
hans andetag

det bottenlösa omättliga inom mig
förgör allt det jag har
gör hans närvaro till ett gift
hans frånvaro en sjukdom

det bottenlösa svalget
och jag vill kunna älska
men jag vet inte hur