Dina ord är som tusen knivar i magen. För på något sätt lyckas du alltid få mig att tappa fotfästet, och varje gång släpper du mig lika handlöst igen. Du vet så väl att jag faller, och du låter mig. Undra om man skulle skulle döma dig för mordförsök, för det är ungefär så det känns. Och det är så äckligt att du vet precis hur du ska göra. Du fyller mig med syre, för att sedan lämna ett vakuum bakom dig. Jag kan inte längre andas, jag vet inte vart jag står eller vad jag gör. Det svartnar sådär ofta igen, och jag saknar sönder mig efter dig. Efter din närhet. Jag har inga krafter kvar snart.
Det går inte längre nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar