Vet du? Nu kan jag faktiskt inte hålla mig längre. Jag vet egentligen inte ens om du läser här, men jag får det åtminstone ur mig, om jag skriver ner det här. Och om du nu läser här, så kanske du inte ens fattar att det är riktat mot dig. Det skiter jag i. Du behöver inte fatta. Har du inte fattat någonting någonsin tidigare, så behöver du inte fatta nu heller.
Men.
Jag är så besviken på dig. På dig och alla dina ord. På allt du sa, och allt som sprack. Hur du lämnade mig utan förvarning och hur du inte gett mig någon förklaring.
Jag vet inte vad jag gjorde för fel. Kanske var allt fel. Kanske var du bara ensam och jag fyllde ditt tomrum, men sedan var du inte lika ensam längre, och så glömde du mig. Hur det än var så är du en idiot. Du fick mig att hoppas. Att lämna öppet. Att ta emot.
Och så gjorde du såhär!
Jag är också så jävla förbannad på dig. På ditt sätt att förvränga hela min världsbild, och på ditt sätt att se på mig. Det kändes så äkta, och det gör mig förbannad. För jag tycker att om det känns äkta så borde det vara äkta, men det var det ju uppenbarligen inte.
Men... Mest av allt är jag ledsen. Jag är ledsen för att du aldrig ens gav mig en chans. Jag bad aldrig om ditt liv, jag bad bara om en chans. Och. Jag saknar dig. Om man nu kan sakna någon man knappt känner, och något man aldrig haft. I så fall saknar jag dig.
Bara så du vet, liksom...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar