På sjukhus får man inte ha ont.
På sjukhus ger dem en spruta efter spruta med mirakelmedicin. Och tanken slår en: jag skulle kunna stanna här. Slippa allt utanför som skär och sliter och river. Som jagar och härjar. För mirakelmedicin får allt det där att försvinna. Den är ett stort, myndigt finger som pekar ut genvägen. Att kunna ta bort alla de vassa hörnen i livet. Jag skulle kunna ge upp nu och säga: ge mig. Jag behöver. Ge mig en tablett för smärtan, en för sömnen, en för att vara lycklig, en för att vara lugn. En för att orka med, en för att slippa bry mig. Så tänker jag i det stora vita rummet. Låter mig själv sjunka i tanken. En liten stund.
Sedan trycker jag på knappen.
- Ni kan skicka hem mig nu, säger jag. Min sambo är sjuksköterska. Han kan kolla mig.
Jag ljuger alltid för läkare.
Och i taxin hem, med mirakelmedicin susande i öronen vet jag. Att jag vill ha det här livet och jag vill ha smärtan. Så länge det gör ont vet du att du fortfarande lever.
Kärlek, vänner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar