Nära och kära har pratat om min kommande födelsedag i flera månader nu, frågat hur jag vill bli firad, vad jag önskar mig, när de ska komma på fika och allt sånt där som verkar höra till. Jag vill egentligen inte alls bli firad eller ha hem folk på besök och bjuda på kaffe och prata ointressanta saker och få presenter. Hela min uppenbarelse skriker och stretar emot, men min mamma säger att man måste, för "de vill ju faktiskt fira dig". Så det är väl bara att bita ihop. Servera kaffe och påtår och någonting till kaffet och kanske något mer matigt, och öppna paket, och slita halvt ihjäl sig för att det ska vara fint och trevligt och mysigt så att alla får chans att fira att jag överlevt ytterligare ett år i den här pissexistensen.

I vilket fall som helst, jag står fortfarande fast vid att om folk så väldigt gärna vill fira att jag fyller en helt obetylig ålder och ytterligare ett år har vandrat omkring på den här planeten utan att ha gjort något överhuvudtaget vettigt, och verkligen inte räddat världen, så borde det väl vara DOM som gör någonting för MIG? Jag vet inte, men jag vill inbilla mig att det borde vara så.

Helst av allt skulle jag vilja tillbringa min födelsedag på en inrökt, sjaskig pub som spelar halvtrasiga låtar, med ett glas svindyr whiskey framför mig. Jag skulle vilja vara ensam, vara ifred. Vara fri. Och sova på hotell, röka cigaretter i sängen och dricka rödtjut rakt ur flaskan. Ta en lång dusch, sova naken och låta fönstret stå öppet i ett tappert försök att vädra ur allt det instängda. Inuti mig, och i det billiga hotellrummet.

Nej, fan. Vill de fika och fira kan de göra det utan mig. Redan i år, faktiskt. Folk får gärna komma hem till mig på fika, men inte för att fira någon jävla födelsedag. Jag vill ignorera det faktum att jag blivit ett år äldre, att jag misslyckats helt med vad jag vill lyckas med - ytterligare en gång.