väldigt defekt, kanske

Han ligger här och sover i min bäddsoffa nu. Andas tungt och tryggt. Jag borde väcka honom snart, säga till honom att han borde gå hem. Hem till sin säng, till sitt liv, till sin flickvän. Men jag vill inte det, inte riktigt än. Hans trygga andetag ger mig lugn i själen, och han är så fin när han ligger där. Passar så bra in, liksom.
Och jag vill inte vara själv. Men han borde verkligen gå hem. Och jag borde verkligen väcka honom så han kan göra det. Jag vet hur mycket ovett han får annars. Men just nu är jag mer än lovligt egoistisk och tycker att hans flickvän som jag aldrig aldrig aldrig tänker nämna vid namn är en fjant som överhuvudtaget ser mig som ett hot. Vi har varit vänner i tusen år, nästan, och hade vi någonsin tyckt om varandra mer eller velat göra något annat än just vara vänner så hade vi haft våra chanser, om man säger så.

Så just nu skiter jag i henne, och tycker hon är allmänt dum i huvudet. Vilket jag alltid tycker, i och för sig. Men det är ju han som får betala priset. Det är han som får skäll och det är för honom jag ställer till det om jag inte väcker honom. Så jag ska väcka honom. Alldeles strax. Eller, ja. Precis efter alldeles strax, ungefär.


Han flätade mitt hår innan, målade världen på min ryggtavla, och pratade på om det där vi alltid pratar om. Trasigheten och alla våra defekter.

- Hur kan du vara singel, frågar han. Du är ju bara lite lätt defekt. Det är ju jag också, men jag har flickvän ändå, säger han

Vad svarar man på sånt? Jag är kanske inte bara lite lätt defekt. Jag är nog kanske ganska jävligt defekt. Och väldigt fel.

För alla.



Nu ska jag väcka honom. Snart. Några andetag till.